För varje vecka som gick under våren 1967 kändes kriget alltmer oundvikligt. På radion fick man höra egyptisk propaganda som talade om ”utplånandet av den sionistiska existensen”, och för folket som just överlevt förintelsen var sådana ord inte bara retorik. Orden bar på en nattsvart verklighet av taggtråd och svält, och man visste bättre än någon annan att slutet kunde vara nära.

Folket grävde gravar i väntan på kriget. Alla förstod att det skulle komma, men i Knesset visste man en sak till. Det smala landet saknade strategiskt djup, så om kriget skulle utspela sig på hemmaplan var man förlorade. Kriget var oundvikligt, och deras enda försvar var anfall.

Medeltidens maktstruktur gick mot sitt slut. Religionens inflytande började falna, och grenar inom judendomen framstod som alltmer elitistiska. Skrifterna behövdes förstås i detalj och enbart de mest välutbildade och intelligenta kunde få en glimt av Gud. För det vanliga folket kändes han alltmer avlägsen.

Så plötsligt börjar någon tala om att hjärtats intension är viktigare än studierna. Att bön trumfar kunskap. Att var och en – vem man än är – kan få kontakt med Gud, bara hjärtat är fyllt av en innerlig längtan efter honom. Hasidismen var född, och därmed även Mitnagdim.

Idag ser vi de båda grupperna – numera kända som ”ultraortodoxa” – stå bredvid varandra vid Västra Muren för att be. De skiljs åt i klädstil och uttryckssätt, men står sida vid sida inför samma Gud.

De första anhängarna till den ”nya” religionen som följde mannen från Nasaret fick utstå skarp kritik av judiska skriftlärda och våldsam förföljelse av blodtörstiga kejsare. Kejsar Nero gjorde det till en konstform att ta livet av kristna inför massorna på Colosseum eller när helst han behagade. Från denna våldsamma start är seklen få tills världens mäktigaste imperium inte bara accepterade kristendomen utan rentav gjorde den till ny statsreligion. Under samma tidsperiod kom brottet att bli totalt mellan de hednakristna som inympats i Gudsfolket och deras judiska rötter. I takt med att kyrkan växte explosionsartat förkastades den numera judiska minoriteten. Retoriken bland biskopar och kyrkofäder blev alltmer hatisk när myten om Kristusmördarna blev doktrin och den kristna antisemitismen institutionaliserad.

Samtidigt som hundratusentals soldater var fastlåsta i ett brutalt skyttegravskrig på Västfronten stormade brittiska styrkor fram på Östfronten. Då general Allenby i december i stor respekt klev av sin häst och gick in genom Jaffaporten som den senaste i raden av Jerusalems erövrare jublade judarna. Bara veckor tidigare hade den brittiska utrikesministern lovat Londons stöd för ”upprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina”. Hundratusentals judar bodde redan i landet och långt fler var i behov av ett tryggt och säkert hem. Men även om 1917 var en viktig milstolpe skulle kampen för en judisk stat fortsatt vara lång och krävande.

Bristande tillgång på vatten var en av orsakerna britterna angav när de kraftfullt begränsade judisk migration till Palestina samtidigt som andra världskriget bröt ut. Upptakten till sexdagarskriget innehäll dels syriska försök att avleda vattenkällorna runt Hermons berg för att ge en dödsstöt till den unga staten. Vatten eller bristen på vatten har alltid varit och är en av Mellanösterna främsta ödesfrågor. 

Många av landets osjungna hjältar skördade inga militära framgångar utan vann sina segrar på helt andra slagfält  – innovationernas. Upptäckter vi skördar frukten av varje dag utan att ägna en tanke. Judarnas uppfinningsrikedom är häpnadsväckande. Antalet nobelpris och startups oöverträffade. 

Inget av detta hade dock spelat någon roll om inte fälten kunnat bevattnas, folkets törst släckas och de långa torrperioderna avväpnas. Havets outsinliga vattenkälla låg där lika tillgänglig som otänkbar. Inte kan man väl göra saltvatten till sötvatten på industriell skala? Uppfinningarnas Mount Everest, en omöjlig topp att bestiga – tills någon gör det.

Hur skulle judarna var judar utan templet? Hur skulle lagen praktiseras när över hälften av buden inte längre var aktiva? En orkestrerad död och flykt i en stinkande kista ut ur det belägrade Jerusalem blev starten på det nya judiska rådet. Närmare 150 år ska ägnas åt att förstå hur en tillvaro i förskingring inte ska skingra folket från deras Gud. Men det var inte första gången. Templet hade förstörts en gång tidigare då Babylons fångenskap ledde till starten av den stora synagogan. Vars arv nu stod på spel och manade rabbinerna att fylla tomrummet som prästerna lämnat efter sig.

Under största delen av sin historia hade Jerusalem varit omringat av tjocka murar. De gav livsviktigt skydd mot yttre hot. Men i mitten av 1800-talet blev de majestätiska murarna plötsligt ett hinder: Den extremt tätbefolkade staden ledde till ohygieniska förhållanden, sjukdom och plågor.

Den judiska filantropen Sir Moses Montefiore gjorde då det otänkbara; han började bygga bostäder utanför muren. Osäkerheten gjorde dock till en början att ingen ville bo i de nybyggda lyxvillorna med senaste standard. Till sist var han tvungen att betala människor för att slå sig ner i det han kallade fridens bostäder vilket blev starten på det vi idag kallar Västra Jerusalem. Men faktum var att Napoleon ett halvt sekel tidigare spelat en avgörande om än oavsiktlig roll i denna utveckling.

Drömmen om fred hade aldrig känts så nära. Ett land som bara vetat av krig, konflikt och yttre hot kanske äntligen kunde uppnå varaktig förändring. Skulle förhandlingar bakom stängda dörrar, regeringsbyte och en till synes samarbetsvillig motpart kunna sätta punkt för vår tids mest laddade konflikt? På andra sidan Atlanten stod den amerikanska presidenten som mer än gärna ville vara medlaren bakom en sådan prestigefylld diplomatisk framgång. Eller så var det för bra för att vara sant. Löften vändes i tomma ord och pionjären som gett allt för att få till stånd en uppgörelse tvingades betala för den samma med sitt eget blod.

Hotet från Selukiderna i Öst fick patriarken i Konstantinopel att vädja till sin nyblivna ärkefiende – Katolska kyrkan – om hjälp att slå tillbaka den härjande fienden och befria Jerusalem från dessa barbarer som dessutom lagt den heliga gravens kyrka i ruiner.

Katolska kyrkans påve manade till heligt krig och kallelsen hörsammades av krigsherrar, adelsmän och vanligt folk över hela Västeuropa. Det långa besvärliga korståget påbörjades mot det heliga landet. Knappt 50 år tidigare hade kyrkan delats itu men nu hade de en gemensam fiende och ett gemensamt uppdrag.

För judarna inleddes en av deras mörkaste perioder när de drabbades av erövrarnas blodtörst som för alltid skulle etsa sig in i deras medvetande. 

Dagen efter att FNs Generalförsamling antar det så kallade ”delningsförslaget” den 29 november 1947, startar araberna ”kriget om vägarna”. Arabiskt motstånd mot judisk migration har pågått i tiotals år med mord och terror som blivit besvarade av judiska repressalier. Britterna bestämmer sig för att ge hela problemet tillbaka till FN. Det dröjer ända till 14 maj 1948 innan Britterna drar sig undan och judarna – genom sin första premiärminister David Ben Gurion – proklamerar upprättandet av staten Israel. Samma dag angriper fem arabiska nationer. De accepterar inte delningsförslaget och vill utplåna den nyfödda judiska staten. Britterna har nekat judarna vapen som endast har lätta handvapen när kriget bryter ut, medan de arabiska nationerna kommer med tanks och flyg. Kibbutzen Yad Mordechai – som håller tillbaka hela den egyptiska armén i fem dagar – symboliserar den hjältemodiga judiska insatsen mot övermakten. Israel överlevde! De hade inte något val – de hade ingen annan plats att gå till. De hade äntligen kommit hem.

Den iberiska halvön var under nästan tvåtusen år hem för de Sephardiska judarna. Många nådde högt uppsatta positioner under de olika härskarna som svepte in. Vare sig det var en ny muslimsk dynasti från Nordafrika eller kristna kungar och krigsherrar från norr. I flera sekler var judarna så framgångsrika att det beskrevs som en guldålder där flera av judendomens främsta tänkare och diktare såg dagens ljus. Samtidigt var de ständigt ifrågasatta och hotade i den eviga kampen mellan kaliferna och kyrkan. Efter 500 års reconquista kunde till sist Isabella och Ferdinand ena hela halvön under kristen flagg och driva bort de muslimska inkräktarna till andra sidan Gibraltarsundet. Men det stannade inte där. Isabellas nit efter renlärighet drabbade även judarna som samma år kom att ställas inför ett omöjligt val. Konvertera, lämna allt eller dö.

Många judar trodde att upplysningen, frigörelsen och ett alltmer demokratiskt Europa skulle sätta stopp på den mångtusenåriga förföljelsen av dem. Deras förhoppningar krossades av pseudovetenskapliga rasteorier, nedärvt judehat som kyrkan vägrat släppa taget om och statligt understödda angrepp på judar i Östeuropa.

Nu väcktes drömmen om en judisk stat även bland sekulära judar. Till skillnad från de religiösa judar som väntade på att Messias skulle upprätta landet tog de bokstavligt talat spaden i handen. Den moderna sionismen hade fötts. Mannen som mer än någon annan kallas dess far var Theodor Herzl. Året är 1897, scenen är Basel och aktörerna var hundratals judar från hela Europa.

Få tror att upproret kommer att lyckas när Simon Bar Koziva trotsar romarnas ockupation och påbörjar sitt gerillakrig. I nästan tvåhundra år har Romarna omäjliggjort judarnas längtan efter självständighet. Missnöjet pyr ständigt under ytan och när väl gnistan tänds leder det hela vägen till frihet. Rabbi Akiva utropar frimodigt Bar Koziva till Stjärnans son – Messias! Judéen är befriat, egna mynt präglas och framtidstron spirar. Men det ska komma att få ett abrupt när Kejsar Hadrianus bestämmer sig för att sätta en slutlig punkt på judarnas närvaro, inte bara i Jerusalem utan hela Judéen.

Efter att de arabiska grannländerna misslyckades gång på gång att utplåna och besegra Israel i reguljära krig klev nya grupperingar fram i skarven mellan 50- och 60-talet. De samlade missnöjda flyktingar genom deras nyfunna palestinska identitet och grundade PLO – Palestinian Liberation Organization. Yassir Arafat blev snart deras självklara ledare. De var beredda att med varje till buds stående medel fortsätta attackera och terrorisera Israels gränser tills deras mål uppnåtts – staten Israels utplånande. De kom att bli så kontroversiella att både Jordanien och Libanon sparkar ut dom innan de till slut hamnar i Tunisien för att slicka sina sår. Striden verkar omöjlig att vinna innan Oslo-avtalet ser dagens ljus och Arafat triumferande kan köra sin Mercedes in i Gazaremsan efter flera decenniers oförtruten kamp.

Drömmen om Sion hade alltid levt i judars hjärtan. För de flesta en dröm som aldrig skulle bli verklighet. Men när ett tsarmord utlöser en lavin av judehat i det stora Ryska imperiet, påbörjas en massvandring av judar bort från den statligt understödda Ryska antisemitismen mot en bättre framtid. De flesta sökte lyckan på andra sidan Altanten men 60 000 beger sig till det heliga landet i den ”första aliyan” och de som stannar ska komma att fördubbla antalet judar i Eretz Israel. Vad dom inte vet är att de ska bli föregångare till miljontals judar som kommer göra samma resa under det kommande seklet.